Utskriftsvänlig version
Melodramma i tre akter
Text: Francesco Maria Bave efter Alexandra Dumas d.y.:s skådespel Kameliadamen (1852), sorn i sin tur bygger på dennes roman med samma namn från 1848. '
Personer: Violetta Valéry, kurtisan (S) – Natalie Dessay, Flora Bervoix, hennes väninna (mezzo), Annanina, Violettas kammarjungfru (mezzo), Alfredo Germont (T) – Matthew Polenzani, Giorgio Germont, hans far (bar) – Dmitri Hvorostovsky, Gastone, vicomte de Letoriéres (T), Baron Douphol (bar), Markis d'Obigny (B), Doktor Grenvil, läkare (B), Giuseppe, Violettas betjänt (T), En av Floras betjänter (bar), En budbärare (B); vänner och väninnor, Violettas och Floras gäster, tjänare, maskeradgäster (kör).
Tid och plats: Paris med omnejd, ca 1850.
Innehåll i sammandrag
En kurtisan i Paris och en ung man från landsorten upptäcker att det finns mer i livet än bara sällskapslivets nöjen. De upplever den stora sanna kärleken. Violetta och Alfredo lämnar sällskapslivet i Paris och beger sig ut på landsbygden. Men samhällets konventioner hinner upp dem. Alfredos far kräver att Violetta skall offra sin kärlek till Alfredo för att inte spoliera familjens goda rykte. Violetta spelar upp en komedi för Alfredo och återvänder till Paris, där hon skenbart återgår till sitt tidigare liv som kurtisan. Först i dödsögonblicket erkänner hon sanningen för sin älskade och finner lyckan och kärleken i Alfredos armar.
Akt I.
Salongen i Violettas hus. Efter att under en kort tid ha varit svårt sjuk i tuberkulos, firar Violetta Valéry med en fest sin återkomst till sällskapslivet. Bland hennes gäster finns även en ung man, Alfredo, som nyligen anlänt till Paris från landsorten. Alfredo blir uppriktigt och av hela sitt hjärta förälskad i den vackra Violetta. Violetta försöker genom ironi och koketteri förtränga den känsla som griper hennes själ, men hon trollbinds ändå av kärleken. När gästerna har gått tänker hon ännu på Alfredos kärleksförklaringar, men vägrar fortfarande att ta dem till sig.
Akt II
Scen 1.Ett hus på landsbygden utanför Paris. Alfredo och Violetta har dragit sig tillbaka till landsorten för att helt kunna ge sig hän åt sin kärlek. Men den ömsinte älskaren är en opraktisk man och får av kammarjungfrun veta att Violetta har sålt sina ägodelar för att täcka deras gemensamma utgifter. Fylld av skam beger sig Alfredo till Paris för att skaffa pengar. Hans far Giorgio Germont drar fördel av sonens bortovaro genom att besöka Violetta. Han kräver att hon skall avstå från Alfredo för att rädda familjens rykte. Violetta försöker förtvivlat försvara sig, men går till slut rned på att skiljas från Alf redo och skriver ett avskedsbrev till denne. Den överraskade Alfredo blir förtvivlad och känner sig kränkt. Faderns skenheliga försök att trösta honom har ingen verkan. Alfredo har bara en enda önskan: att hämnas på Violetta.
Scen 2. Floras residens. Violettas skilsmässa från Alfredo är det allra senaste samtalsämnet under maskeradbalen hos Flora, som är glad över att få återse väninnan. Violetta dyker upp tillsammans med sin gamle beskyddare, baron Douphol. Baronen och Alf redo slår sig ned vid spelbordet som motståndare, och Alfredo förargar baronen med sina skarptungade kommentarer. Violetta vill undvika en skandal och försöker tala Alf redo tillrätta. Men eftersom hon inte kan ge honom en tillfredsställande förklaring till varför hon har lämnat honom, kastar han de pengar han vunnit av baronen för hennes fötter och skämmer ut henne genom att inför gästerna säga att han därmed har betalt sin skuld till henne. Baronen utmanar honom på duell. Giorgio Germont, som har följt efter sonen till Paris, får veta att den oskyldiga Violetta har blivit förödmjukad. Han tillrättavisar sonen för att ha brutit mot den sociala etiketten.
Akt III Violettas sovgemak. Tuberkulosen har nått sitt sistastadium. Violetta tror inte längre på läkarens löften omett snabbt tillfrisknande. Alfredo har i duellen såratbaronen, men är själv oskadd och har flytt utomlands.Giorgio Germont känner djup ånger och låter sonen fåvetskap om Violettas självuppoffrande handling.Alfredo återvänder till Paris för att be Violetta om förlåtelse. De älskande drömmer om ett nytt liv tillsammans. Men det är för sent. Violetta dör i Alfredosarmar.
GLANSNUMMER
Förspelet, som innehåller underbar musik ur operan.
Akt I: "Brindisi", en dryckessång. "Libiamo" ("Låt oss dricka") med Alfredo, Violetta och gästerna: "Vänner finner kärlek och lycka i vin." Alfredos "Un di felice" ("En lycklig dag") handlar om hans kärlek: "Jag älskade dig från första dagen ... Kärlekens hemlighetsfulla makt. Jag har aldrig känt sådan lycka", och Violettas svar. När han har gått följer Violettas långa scen ("scena" på operaspråket) med en lång dubbelaria: "E strano ... Ah! fors' é lui ... Sempre libera." Ena ögonblicket funderar hon om Alfredo och hans kärlek hör hemma i verkligheten, i nästa säger hon till sig själv att hon inte ämnar avstå från sitt liv av njutningar: "Underligt! Mitt hjärta svarar, men en allvarlig kärlek skulle vara en olycka för mig ... Nej, det är vansinne. Jag ska alltid behålla min frihet och fladdra från nöje till nöje."
Mitt i scenen Alfredos röst på avstånd som upprepar melodin från deras duett tidigare, "Di quell'amor": "Nu äntligen har jag funnit den verkliga lyckan. Hemlighetsfulla makt."
Akt II: Alfredos "De' miei bollenti spiriti" som handlar om hans glädje och vad Violetta har lärt honom om kärleken: "Sedan hon berättade för mig att hon skulle älska mig för evigt har jag levt nära himlen."
Den stora baryton—sopranduetten mellan Germont senior och Violetta, som vissa kännare anser vara urtypen för Verdis alla duetter. Germont seniors aria "Di Provenza il mar" där han bönfaller Alfredo att lämna Violetta och återvända till släktegendomen i Provence: "Vad har utplånat Provences hav och sol ur ditt hjärta? Jag har aldrig upphört att be till Gud att du skulle komma hem till oss. Gud, hör min bön."
Akt III: Violettas avskedsscen där hon tar farväl av världen, "Addio del passato" ("Farväl, alla ljusa drömmar"). Alfredo har kommit tillbaka men för sent. Hon ger till ett utrop och dör.